Läkemedelsassisterad behandling av opioid-beroende i samband med LVM-vård

Forskaren Anders Ledberg beskriver det pågående SiS-finansierade projektet ”Läkemedelsassisterad behandling av opioidberoende i samband med LVM-vård” (LARO), och vad han hoppas uppnå med det.

Vad är syftet med forskningsprojektet?

– Vi ska titta på om andelen klienter som skrivs in på nytt eller avlider efter utskrivning har förändrats, sedan man 2016 införde möjligheten att få LARO-behandling. Om det har lett till skillnader i vårdtider, överlevnad och återinskrivning. Vi ska också kartlägga hur mycket LARO används och implementeras i samband med LVM-vård. Det är projektets huvudsyfte.

Vi granskar i vilken mån policyförändringen 2016 har gjort avtryck i socialnämndernas ansökningar om vård enligt LVM, och även domstolarnas bedömning av dessa ansökningar. När det gäller dödsfall vid utskrivning och exempelvis återinskrivningar för vård, så vet man nämligen att fler än önskat blir återinskrivna efter en tid, ofta efter cirka ett år.

Hur ska projektet genomföras?

– Det kommer att genomföras under perioden 2023–2025. Jag är projektansvarig och är knuten till Institutionen för folkhälsovetenskap vid Stockholms universitet. Therese Reitan som är docent på Södertörns Högskola är också en del av projektet.

Vi använder oss av datamaterial från bland annat SiS och SCB. År ett, sedan januari 2023, ansöker vi om och samlar ihop data; något som tar tid. Från nästa år kommer vi igång med analyserna. När vi har fått all data gör vi en uppföljningsstudie, analyserar data och tolkar resultatet. Därefter skriver vi ihop forskningsrapporten.

I Sverige är den rekommenderade LARO-behandlingen förknippad med minskad dödlighet.

På vilket sätt tror du att LARO minskar dödligheten?

– Det är inte bara i Sverige som den rekommenderas. Även i den så kallade ”missbruksvården” internationellt är LARO en behandling med god evidens.

Den funkar troligen därför att den består av två delar:

Dels får klienterna en medicin som också är en opioid – alltså den aktiva substansen – istället för exempelvis heroin. Det minskar suget efter exempelvis heroin. Medicinen aktiverar nämligen samma system i hjärnan som drogen, men man får inte den euforiska effekten. Detta kallas ibland substitutionsbehandling. Behandlingen är attraktiv om man kommer med i den, eftersom den löser många problem för patienterna som då inte behöver lägga tid på att försöka skaffa illegala droger och på att ta dem.

Dels får klienterna också en psykosocial eller psykologisk behandling och andra dylika insatser.

Man ersätter alltså inte bara drogen, utan ger även den hjälp som personen behöver för att komma tillbaka till samhälle, bostad, arbete osv. Att vara med i LARO är kompatibelt med att ha ett arbete och ett ”vanligt” liv.

Har du alltså redan kunnat se att LARO fungerar?

– Ja, men inte i samband med LVM-vård. I en tidigare studie följde jag upp personer som var med i LARO och såg att risken att dö var markant lägre så länge de var kvar i behandlingen. Dessutom finns LARO-programmen på så många olika platser och vårdgivare över hela Sverige numera och blir därför lättillgängliga och lättare att stanna kvar i längre.

Vad önskar du uppnå med forskningsprojektet?

– Målet med LVM är ju att klienten blir av med missbruket, eller åtminstone är med frivilligt i behandlingen. Målet är inte uppnått om klienten blir inskriven igen på SiS efter ett tag – eller kanske till och med blir intagen på en kriminalvårdsanstalt på grund av sitt substansbruk. Brottslighet hänger ju ofta ihop med ett aktivt missbruk.

Lyckas LARO kanske man också kan få ner andelen drogrelaterad brottslighet. Det är ju rimligt att det skulle varas så, och vi vill gärna kolla på det också.

Hur lång tid man är inskriven innan man får vård i annan form, är ett annat utfallsmått som vi hoppas kunna undersöka.

Mer om LARO:

Socialstyrelsen om LARO
Beroendecentrum om opiatberoende och LARO