Jag vill att eleverna ska lyckas och få lite framtidshopp

I högstadiet hade Carola bara ett mål – att komma hem från skolan så fort som möjligt och aldrig sätta sin fot där igen. Men livet hade andra planer. Idag jobbar hon som lärare på SiS ungdomshem Långanäs. En roll hon aldrig kunnat föreställa sig, men som hon idag brinner för.

En stor skog, en vacker sjö och ett stort område med flera fina byggnader tornar upp sig på andra sidan bron som leder till den lilla udde strax utanför Eksjö där SiS ungdomshem Långanäs ligger. De nya skollokalerna är snart färdigställda. Något alla ser fram emot. Inte minst Carola som jobbat på SiS från och till sedan 2013.

– Det är mycket som är slitet, säger hon när hon börjar berätta om hur arbetet som lärare på SiS är.

– Det är en helt annan värld här, än den utanför väggarna. Man får lära sig att det finns lika många sätt att leva som antalet elever man träffar. Det är få som kommer från stabila familjeförhållanden och många har fått lära sig att klara sig själva. När jag träffar folk som inte jobbar på SiS får jag höra att de bara är ”jäkla ungar som inte tar de chanser de får”. Men de här barnen vet inte vilka chanserna är, berättar hon.

Under Carolas yrkesliv som lärare har hon nästan alltid jobbat med elever som haft svårt med skolan, något hon tror har med hennes egen bakgrund att göra.

– Min skolgång var verkligen pest och pina och jag ville absolut inte gå på gymnasiet. För att slippa det såg jag till att sänka mina betyg och jag kom därför inte in på någon skola. Efter jag slutade nian började jag jobba i en möbelfabrik och gjorde det i femton år, men sen ville jag plugga vidare.

Varför ville du plötsligt börja plugga?

– Att jobba på möbelfabrik gav mig ingen mental stimulans. Så jag blev lärare.

– Jag sa till mig själv att det är två saker jag aldrig ska glömma: Hur det är att vara femton år, och att jag aldrig skulle sätta min fot i en skola. Och här är jag nu. Det höll verkligen inte, säger hon med ett skratt.
Efter att ha jobbat som både lärare och rektor på friskola, kommunal skola och yrkeshögskola började hon på SiS. Det var en ny sorts värld.

– Här på SiS får man jobba så nära eleverna. Det är max sju elever åt gången och det är sällan. Oftast är det tre till fyra elever, och då har du möjlighet att anpassa undervisningen efter varje elev och göra skillnad på riktigt, förklarar hon.

Under några år bytte Carola jobbet på SiS till annat av privata skäl, men det tog inte många år tills hon kom tillbaka.

– Det är här på SiS jag vill jobba, det är de här ungdomarna jag vill jobba med. Det är det här jag brinner för.

Just nu lär Carola bland annat ut matematik och träffar elever med stor matteångest, och även de som har inlärningssvårigheter och dyskalkyli (stora svårigheter med att räkna och förstå).

– En elev sa en gång, ”Men nu förstår jag varför jag inte kunde hitta från mitt skåp, till rätt sal i rätt tid”. En annan elev har sagt, ”Men då var det ju aldrig mitt fel”. Då känner man att man har gett någon lite hopp. Deras svårigheter beror på någonting, de behöver lära sig på ett annat sätt. Om man som lärare då har 25 elever finns det inte på kartan att man ska kunna se varje elev och tillgodose alla särskilda behov. Ofta säger mina elever att de aldrig fått så mycket hjälp och stöttning som de får här på SiS skola, berättar hon.

Vad mer ska man vara beredd på som lärare på SiS?

– Många blir upprörda över barn som far illa och över de som uppmärksammas i medierna, men det finns så många barn som det inte skrivs om. Här på SiS finns det jättemånga överlevare som inte har fått en grundtrygghet av vare sig föräldrar eller andra vuxna. Det gör att man inte litar på vuxenvärlden. Det finns nog väldigt många barn som mår väldigt dåligt. Det är ytterst få som föds empatilösa. De här barnen behöver hopp och hjälp. Som lärare kan du ge dem lite av det.

Carola har undervisat både flickor och pojkar på SiS och hon tycker inte det är så stora skillnader på undervisningen.

– Jag vågar ställa krav. Det gör mig inte så poppis i början. Jag talar om att nu är det skola, punkt. Då blir det sura miner, men i de utvärderingar ungdomarna lämnar när de flyttar ut står de ofta att de uppskattade att jag ställde krav på dem, berättar hon.

– Jag är inte här för att bli kompis med dem, det är inte mitt uppdrag. Jag är här för att jag är lärare. Sen måste jag ha en relation med dem såklart, fortsätter hon.

Hur når du fram till någon som inte vill vara på SiS?

– Jag försöker hitta något hos varje elev att jobba vidare med. De som är bra på korttrick till exempel. Då kör de korttrick på mig och sen kan jag börja avslöja deras trick, eftersom många av tricken är matematiska. Då tänker de: aha ok, henne lurar man inte. Så säger jag: du, nu ser jag faktiskt att du kan lära dig matte, annars hade du aldrig lärt dig det här.

Vad är svårast?

– Att inte veta hur det går för eleverna sen. Nu när det händer saker i samhället så undrar jag om jag känner personen jag läser om. Jag vill ju att det ska gå bra för dem, att de ska lyckas och ha framtidshopp.