Risk att kriminell identitet stärks

Ungdomar behöver motivation för att bryta ett kriminellt liv. Det gör vi bäst i en verksamhet som är anpassad för ungdomar och inte vuxna kriminella, skriver SiS verksamhetsdirektörer Malin Östling och Helena Finér i en replik i Svenska Dagbladet.

REPLIK | UNGA BROTTSLINGAR
Fyra före detta institutionschefer skrev i en debattartikel på SvD Debatt 5/1 att Kriminalvården bör ta över ansvaret för att verkställa sluten ungdomsvård (LSU). Idag kommer dessa ungdomar till de särskilda ungdomshem som drivs av Statens institutionsstyrelse (SiS). Att lägga LSU under Kriminalvården som författarna föreslår riskerar bara att förstärka den kriminella identiteten för dessa unga individer.

Att de få unga pojkar som tillhör den organiserade brottsligheten ska påverka att övriga ungdomar som döms till LSU ska verkställas inom Kriminalvården är en snabb och oreflekterad slutsats, även om författarna har väl så goda intentioner. Istället behöver vi öka säkerheten kring dessa ungdomar och ge dem motivationen för att bryta sitt kriminella liv. Det gör vi bäst inom SiS i en verksamhet som är anpassad för ungdomar och inte vuxna kriminella.

Fördelen med att verkställigheten av LSU ligger under SiS är att vi har en verksamhet, en vård och behandling och en skolverksamhet som är anpassad just för ungdomar. SiS är den myndighet i Sverige som har bäst kunskap och erfarenhet om målgruppen, deras problematik och behov.

Den unge kommer först till en sluten avdelning. Där kartlägger psykolog, pedagog och behandlare behoven av vård och behandling och tar fram en individuell verkställighetsplan. Planen omfattar både tiden på ungdomshemmet och utslussningen från institutionen och beskriver bland annat vilka behandlingsinsatser som behövs. Institutionen gör en risk- och behovsbedömning och planerar för insatser i syfte att motverka fortsatt kriminalitet.

Vid utformningen av vården och undervisningen tar vi stor hänsyn till säkerheten. Vilka brott ungdomarna har gjort sig skyldiga till och hur rymningsbenägna de är spelar roll för hur behandlingen ser ut och vid vilka institutioner de placeras.

Målet med tiden hos SiS är att bryta ett destruktivt beteende och underlätta steget tillbaka ut i samhället efter avtjänat straff. Placeringen ska övergå till mer öppna former när den dömde gör framsteg i behandlingen. Därför finns olika typer av avdelningar med varierande slutenhet och en säkerhetsnivå anpassad till var i behandlingsprocessen den dömde befinner sig.

I slutet av strafftiden har SiS möjlighet att placera den unge utanför det särskilda ungdomshemmet, så kallad utslussning. Institutionen planerar även för eftervården tillsammans med socialtjänsten. Utslussningen och eftervården spelar en central roll för att minska återfallet i brott.

Nio av tio ungdomar säger att de har varit med i planeringen av sin behandling, att personalen tagit sig tid för samtal och förstått vad de har behövt hjälp med. Sju av tio säger att de fått hjälp med de problem de önskat få hjälp med.

Detta är den modell som togs fram just för att inte behöva låsa in ungdomar i fängelse, låt vara att de kallades ungdomsfängelse. Vi vill inte gå tillbaka till det. Historien har väl ändå lärt oss något?

Malin Östling, verksamhetsdirektör ungdomsvård söder
Helena Finér, tf verksamhetsdirektör ungdomsvård norr