Jag har aldrig någonsin känt rädsla inför att gå till jobbet

En solig torsdag i april visar biträdande institutionschef Marianne Sandberg runt på LVM-hemmet Hornö. Hornö ligger vackert beläget i lantlig miljö utanför Enköping och stämningen på institutionen är lugn och harmonisk. Till lunch serverar de två kockarna broccolisoppa med pannkakor. Marianne Sandberg, som har varit på Hornö i 25 år, beskriver LVM-hemmet och dess verksamhet.

Vad är det roligaste med ditt jobb?

– Det är att arbetet är både varierat och utmanande. Det är fint att utmana oss tillsammans för att hitta vägar framåt för våra klienter. Det är roligt att se hur Hornö utvecklas och går framåt – men också att vi aldrig blir färdiga.

Att få ta del av varje unik människas livshistoria, stötta och ge dem förutsättningar att få ett drägligare liv, det är väldigt givande.
Vi har också roligt tillsammans, humorn är väldigt nära hela tiden. Samtidigt som det är ett allvarligt jobb vi har.

Vad är mest utmanande med ditt jobb?

– Att hitta lösningar på nya frågor som uppstår. Men just detta är ju också utvecklande. Efter 25 år ställs jag fortfarande inför nya frågor att lösa, och det är en kick att känna att ”nu måste vi lösa detta, hur gör vi det?” Och så hittar vi vägar…

En annan utmaning är att hantera hot och våld som naturligtvis uppstår ibland; vi har ju en komplex målgrupp här. Jag måste stötta personalen där, utbilda dem och hitta säkra sätt att möta våra klienter. Kriser är utvecklingens moder, säger man ju. Och det stämmer, för då tvingas vi att tänka nytt och att utveckla. Samtidigt är högsta prioritet alltid att ha klienternas vårdbehov i fokus.

Det är också viktigt och utmanande att bibehålla det som fungerar bra i verksamheten och att vidareutveckla det. Det ägnar vi oss mer åt under lugnare perioder. Vi försöker att hela tiden jobba som en lärande organisation och vara goda kulturbärare och förebilder. Att vi lär av varandra och är ödmjuka, och drar nytta av att vi är bra på olika saker, det gör att vi hela tiden förbättrar vårt arbete.

Vilka passar att jobba här?

– Personer som är trygga i sig själva och grundade, med en förmåga att skapa lugn omkring sig, och som tycker om att hänga med de här killarna. Man ska också kunna hantera och känna sig trygg i en miljö där det kan förekomma hot och våld.

Samtidigt har jag själv aldrig gått till jobbet och känt någon rädsla. Det finns alltid kolleger nära, vi backar upp varandra – oavsett om det gäller en hotfull situation eller att lösa en behandlingsfråga och vilken typ av behandling eller bemötande en klient behöver. Man står aldrig ensam, oavsett vilken roll man har.

Hur ser en typisk dag ut för dig?

– Jag börjar dagen med att kolla upp rapporten från föregående dag där jag får en överblick över det senaste som har hänt kring klienterna. Jag gör en riskbedömning och en personalfördelning utifrån personallistan, och ser om vi behöver omfördela personal.

Sedan samlas arbetsgruppen och går igenom frågor som ”var befinner jag mig, här och nu?”, ”vilka arbetsuppgifter hänger kvar från gårdagen?” och ”vilket är fokus idag”? Kanske pratar vi om vad vi gjorde igår kväll hemma, och hur vi mår idag. Arbetsdagarna ser naturligtvis olika ut, men det handlar generellt sett om att titta på hur behandlingsläget ser ut för klienterna just idag och vem som ska göra vad. Dagen styrs helt kring klientläget och dagsformen. Vidare ger jag personalen och enhetscheferna uppbackning, och så jobbar jag naturligtvis med uppföljning, statistik och administrativt arbete, i egenskap av chef.

Vilken typ av uppbackning menar du att du får ägna dig åt när du ibland behöver hoppa in?

– Det ser lite olika ut. Ibland dyker det upp vissa behandlingsfrågor kring klienter, och då får vi diskutera och ta ställning till hur vi ska tänka i just det fallet.

Om du skulle ange några skäl till att man skulle vilja jobba här, vad skulle det vara?

– Om man har ett intresse av andra människor och är intresserad av att utveckla sig själv – för det gör man verkligen här, i klientkontakten – då ska man jobba här. Man ska också tycka om utmaningar, och vara flexibel i tanken. ”Fokus idag” blir inte alltid det man tänkt sig. Det är viktigt att kunna ha den omprioriteringsförmågan. Att hela tiden försöka hitta nya vägar tillsammans är utvecklande.

En annan positiv sak är att våra institutionschefer alltid har varit och är väldigt nära kärnverksamheten, lyhörda och tillgängliga. De har koll på klienterna och på vad som händer. Det gör att personalen känner sig uppbackade från chefen i arbetet och jobbar i frihet under ansvar, med möjlighet att utvecklas. Vi upplever en lyhördhet för våra förslag på saker som kan vidareutvecklas.

Så tycker jag förresten att det är inom hela myndigheten, SiS. Jag har ju varit runt en del, och sett hur det funkar även utanför Hornö. Våra synpunkter tas omhand och man lyssnar på oss.