Vi lyssnar för att kunna förändra

Anders Persson, enhetschef på SiS ungdomshem Råby och Juno Blom, barnombudsman.

Idag presenterades Barnombudsmannens rapport ”Ni måste hinna före”. Det är en viktig rapport som ger en inblick i hur frihetsberövade barn och unga upplever sin uppväxt och tillvaro.

SiS tar dessa utsatta röster på allvar. Barnens upplevelser ger oss betydelsefulla insikter i vad som behöver förändras och förbättras inom vår verksamhet.

− SiS ska vara en plats där alla barn och unga är trygga och bemöts med respekt. Vi är inte nöjda förrän varje ung person får det stöd den behöver. Vi tar med oss berättelserna från barnen och iakttagelserna som framkommer i rapporten i vårt fortsatt förändringsarbete, säger generaldirektör Elisabet Åbjörnsson Hollmark.

Grundtryggheten är avgörande

SiS vård och behandling består av flera olika delar. Professionella relationer präglade av tillit är en sådan. En vardagsstruktur som stabiliserar en tidigare turbulent tillvaro är en annan. Att etablera denna grundtrygghet är avgörande för att kunna skapa förutsättningar till ett socialt fungerande liv utanför SiS.

− Vuxenvärlden är tillräckligt skrämmande utifrån det bagage många barn och unga har med sig in i tvångsvården. Om vi inte grundar vårt arbete i trygghetsskapande, sunda relationer och professionellt bemötande skulle ingen nivå av förändringsuppdraget kunna genomföras. Det ska vara en självklar drivkraft att gå till jobbet varje dag och jaga det där genombrottet och få ungdomen med på tåget. Den där lilla eller stora förändringen som kanske kommer just idag, säger Anders Persson, enhetschef på SiS ungdomshem Råby.

Samarbetet behöver stärkas

Alla behöver göra mer. Nästa steg i vårdkedjan måste fungera. Samarbetet mellan socialtjänst, skola, myndigheter och civilsamhället behöver stärkas ytterligare, så att ingen ung person faller mellan stolarna. Det är vårt gemensamma ansvar att se till att de barn och unga som lämnar SiS får den fortsatta hjälp och det stöd de behöver för att skapa en bättre framtid.

− Det finns egentligen ingen mall för hur våra målgrupper ska vara eller bete sig när de kommer till oss. Vi står kvar och kör vidare med vad vi kan bäst – att ge en ny chans, avslutar Anders Persson.